Liberala Katolska Kyrkans Ursprung

Födelsen av den Liberala Katolska Kyrkan

När James Ingalls Wedgwood vigdes till biskop för Gammalkatolska Kyrkan i Storbritannien i början av 1916 brukar man säga att den Liberala Katolska Kyrkan föddes, även om det skulle dröja ytterligare ett år innan kyrkan fick sitt namn, mer om det nedan. Men kyrkan har en mycket längre historia än så. Detta är en kortfattad resumé av de historiska händelser som i slutändan ledde fram till att en kyrklig organisation med namnet Liberala Katolska Kyrkan såg sitt ljus under åren 1916 och 1917.

Ursprung i Utrecht

Historien börjar egentligen vid slutet av 1600-talet i Utrecht i Nederländerna. Den Apostoliske Vikarien för stiftet Utrecht, som under lång tid varit utsatt för hårda påfrestningar på grund av den under ett och ett halvt sekel pågående reformationen i närområdet, blev utsatt för intriger inom den Romersk-katolska Kyrkan. Den Apostoliske Vikarien Petrus Codde anklagades för samröre med en grupp som kallades Jansenister och som ansågs sprida villoläror inom kyrkan. Trots att två på varandra följande undersökningskommissioner frikände Biskop Codde från anklagelserna, beslutade Påven Clemens XI 1701 att suspendera Biskop Codde.

Utrechts Autonomi

Till saken hör också att Utrechts stift sedan ett beslut av påven Eugen III 1145 hade rätt att lokalt välja biskop när biskopsstolen blev vakant. Detta privilegium bekräftades senare av det Fjärde Laterankonciliet 1215. Därtill hade Påven Leo X ytterligare utvidgat stiftets autonomi genom att i bullan Debitum Pastoralis 1520 försäkra stiftets biskopar och präster privilegiet att inte lyda under Roms domvärjo.

Konflikt och Missnöje

Dessa privilegier kom att få stor betydelse för den vidare utvecklingen. Genom tillsättandet av de två undersökningskommissionerna hade Påven redan brutit mot privilegierna i Debitum Pastoralis och missnöjet spred sig i Utrecht. När sedan Påven suspenderade Biskop Codde och utsåg en ny Apostolisk Vikarie, vägrade stiftet att erkänna honom med hänvisning till stiftets autonomi. Biskop Codde lämnade emellertid sin post 1703, varefter biskopsstolen var vakant och stiftet i praktiken satt i kyrklig ”karantän” av Rom.

Krisen 1723

1723 var situationen akut. Efter att ha varit utan biskop i 20 år var prästernas medelålder hög och antalet minskade stadigt eftersom inga nya präster kunde vigas utan biskop. Inte heller några konfirmationer kunde äga rum. Missnöjet med den rådande situationen såväl som med attityden från Rom var markant.

Biskop Dominicus Marie Varlet

1719 hade Dominicus Marie Varlet med påvligt mandat vigts till biskop av Babylon. Biskop Varlet visade sig emellertid ha sympatier för den Rom-kritiska rörelsen i Utrecht och han utförde bland annat över 600 konfirmationer i Nederländerna, vilket kom honom att hamna i påvlig onåd. När Cornelius van Steenoven valdes till biskop av prästerna i Utrecht, gick Biskop Varlet med på att utan påvligt mandat utföra biskopskonsekrationen av van Steenhoven med hänvisning till de av tidigare påvar givna privilegierna. I och med detta var det katolska stiftet i Utrecht definitivt oavhängigt av Rom. Den Gammalkatolska Kyrkan i Nederländerna hade fötts.

Återuppbyggnaden

Den oberoende katolska lokalkyrkan påbörjade omedelbart att söka återuppbygga vad den kunde i den del av världen som Rom kommit att ignorera och som slitits sönder av reformationsstrider. Biskop van Steenhoven återetablerade och konsekrerade biskopar för de gamla biskopssätena i Deventer, Haarlem och Groningen, vilka hade varit vakanta efter reformationen, och arbetet med att utbilda och viga präster fick ny fart.

Parallell Kyrklig Struktur

Parallellt med denna oberoende kyrka fanns ett stort antal regularpräster och troende som var lojala mot Rom och Påven. Men det skulle dröja till 1853 när den Nederländske kungen Vilhelm II hade garanterat dess frihet som den Romersk Katolska hierarkin återställdes i Nederländerna. Den oberoende katolska kyrkan med centrum i Utrecht tolererades emellertid av myndigheterna under hela tiden.

Påvens Ofelbarhet och Opposition

Kyrkan i Nederländerna levde sitt stilla liv och gjorde inte mycket väsen av sig fram till dess att det Första Vatikankonciliet 1870 under stor uppmärksamhet beslutade att bekräfta dogmen om Påvens ofelbarhet då han uttalar sig i frågor om tro eller moral ex cathedra. Detta beslut uppfattades av många, både inom och utanför den Romersk-katolska Kyrkan, som något nytt och provokativt. Vid ett möte som samlade flera hundra präster, teologer och lekmän i München 1871 beslutades att bilda en oberoende ’Gammalkatolsk Kyrka’ i opposition mot de ”nymodigheter” som introducerats av Rom. Ledande i oppositionen mot den nya dogmen var den kände tyske teologen Johann Joseph Ignaz von Döllinger som visserligen aldrig själv var formellt medlem av den nya kyrkobildningen men som mottog sista smörjelsen från en Gammalkatolsk präst. Denna kyrkobildning stöddes av ärkebiskopen av Utrecht som vigde präster och biskopar. Så småningom skapades en mer formell union mellan de Gammalkatolska kyrkorna; Utrechtunionen.

Reaktioner i Storbritannien

Händelserna på kontinenten undgick inte katoliker och anglikaner i Storbritannien. Den Romersk-katolska hierarkin hade återetablerats i England 1850 efter långa och svåra förföljelser av katoliker och katolska präster under tiden efter reformationen. Trots att den officiella attityden emot Romersk-katolska Kyrkan förändrades var misstron mot Påven och Rom fortsatt stor och händelserna vid Första Vatikankonciliet 1870 gjorde inte saken bättre.

Förhoppningar om en Gammalkatolsk Kyrka i Storbritannien

Det fanns en förhoppning bland en grupp katolskt sinnade anglikaner och liberalt sinnade katoliker att det skulle finnas goda möjligheter att forma en stark Gammalkatolsk kyrka i Storbritannien. Den Gammalkatolska Kyrkan sågs som ett liberalt alternativ jämfört med den Romersk-katolska Kyrkan. Bl. a. hade man inom den Gammalkatolska Kyrkan i Tyskland redan 1874 avskaffat kravet på prästernas celibat (vilket dock inte avskaffades i moderkyrkan i Nederländerna förrän 1920) och infört en ordning där gudstjänsterna firades på folkspråket istället för latin. Den Gammalkatolska Kyrkan hade dessutom en episkopal, synodal struktur vilket innebar att biskoparna hade ett kollegialt ansvar för kyrkan och att beslut fattades av biskoparna gemensamt.

Kontakten med Ärkebiskop Geraldus Gul

Man beslutade därför att kontakta Ärkebiskop Geraldus Gul i Utrecht. Den före detta Romersk-katolske prästen Arnold Harris Mathew föreslogs som biskop och att leda etablerandet av den Gammalkatolska kyrkan i Storbritannien. Den 28 april 1908 vigdes därför Arnold Harris Mathew till biskop i Utrecht av Ärkebiskop Gul. Väl tillbaks i England försökte Biskop Matthew trumma ihop de potentiella gammalkatoliker han kunde men den stora tillströmningen uteblev. Problemen hopade sig för den åldrande biskopen och stridigheterna avlöste varandra.

Självständighet och Konflikter

Redan i december 1910 bröt Biskop Mathew kontakterna med den Gammalkatolska Kyrkan på kontinenten och förklarade kyrkan i Storbritannien självständig. I samband härmed lät han sig övertalas att biskopsviga två Romersk-katolska präster som låg i fejd med sin biskop. Dessa generade därefter Biskop Mathew inför Påven Pius X vilken utan pardon bannlyste båda de två fd Romersk-katolska prästerna och Biskop Mathew. Den brittiska skandalpressen gottade sig i historien och det slutade med att Biskop Mathew drogs in i en förtalsrättegång. Efter detta hade hans energi för att arbeta med att bygga upp en Gammalkatolsk kyrka tagit slut och han blev mer och mer tillbakadragen.

James Ingalls Wedgwood

1913 publicerade Ärkebiskop Mathew en artikel om fåglar i en londontidning. En av läsarna var den unge James Ingalls Wedgwood. Wedgwood, som i unga år intresserat sig för kyrkomusik, gregoriansk sång och orglar och varit aktiv i den högkyrkliga rörelsen inom Church of England (Oxfordrörelsen), hade sett sina förhoppningar om prästvigning grusas då han efter att ha lyssnat på ett föredrag av Annie Besant intresserat sig för det Teosofiska Samfundet. Han hade omedelbart, som han själv uttryckte det, ”summariskt förvisats” från den församling i York där han bodde och studerade. Han kunde inte välja mellan sitt kyrkliga och teosofiska engagemang. För honom var det två sidor av samma mynt. Han var därtill också intresserad av fåglar. Detta kom honom därför att skriva till Biskop Mathew och fråga om hans kyrka. Biskop Mathew sände ett mycket vänligt svar och så småningom engagerade sig Wedgwood i Mathews kyrka utan att sticka under stol med sina övriga intressen.

Engagemang i den Gammalkatolska Kyrkan

Många av Wedgwoods bekanta kom också att hitta ett andligt hem i den Gammalkatolska kyrkan och flera blev liksom Wedgwood prästvigda. Under de följande åren började relationerna mellan Mathew och hans prästerskap att bli allt mer problematiska. Han hade för att säkerställa den apostoliska successionen biskopsvigt Samuel S Willoughby men efter att denne blivit utsatt för en förtalskampanj i pressen hade Mathew suspenderat honom. Detta ledde till stridigheter som resulterade i att Mathew lämnade rörelsen åt sitt öde.

Försök att rädda rörelsen

För att försöka rädda vad som kunde räddas vigde Biskop Willoughby ytterligare två biskopar, nämligen Robert King och Rupert Gauntlett. Wedgwood erbjöds biskopsvigning omedelbart efter att han återkom till England efter en lång utlandsresa. På grund av den rådande oredan inom rörelsen och den pågående förtalskampanjen i tidningarna avböjde Wedgwood biskopsvigning tills dess att han kunde reda ut vad som hänt och varför. Vid det här laget hade Biskop Mathew erbjudit Påven i Rom sin lydnad (vilken han efter att ha ändrat sig ytterligare en gång avvisade, Bp Mathew dog 1919).

Wedgwoods Biskopsvigning

Wedgwood lyckades efter fyra månader övertyga sig om att verksamheten gick att rädda och att de anklagelser som riktades mot Biskop Willoughby var grundlösa och att han inte dolt något för Biskop Mathew när han anslöt sig till rörelsen. Den 13 februari 1916 vigdes James Ingalls Wedgwood till biskop i den Gammalkatolska Kyrkan i Storbritannien. Detta blev startskottet för en omfattande omorganisation av verksamheten och också spridandet av rörelsen till större delen av det Brittiska imperiet och USA inom ett fåtal år.

Biskop Wedgwoods Vision

Biskop Wedgwood skriver: ”Vi hade inte anslutit oss till rörelsen med tanken att starta en ny kyrka. Inget var mig mer främmande. Det hade varit en besvikelse att jag inte kunde bli präst i den anglikanska kyrkan och när ett tillfälle att anta ’prästerskapets ljuva men tunga börda’ under en friare regim erbjöds tvekade jag inte att gladeligen anta det. Om någon hade varit intresserad av att börja en ny kyrka hade han informerat sig om Ärkebiskop Mathews relationer till de övriga Gammalkatolska Kyrkorna och säkerligen beslutat sig för att söka lyckan någon annanstans. Men vi fann oss framför en from och hängiven församling som hade lärt sig att uppskatta de andliga värden som fanns i rörelsen. Erfarenheten hade också lärt oss att vi skulle lida under ett mer traditionellt ledarskap. Det fanns inget val annat än att gå framåt, oavsett hur stort och svårt arbetet som låg framför oss skulle visa sig vara. Därför togs beslutet att arbeta vidare.”

Liberala katolska kyrkans historia internationellt

Liberala Katolska Kyrkans grundare James Wedgewood.

Turbulenta Tider och Krigets Påverkan

När James Ingall Wedgwood vigdes till biskop för den oberoende Gammalkatolska rörelsen i Storbritannien var detta kulmen av en oerhört turbulent tid inom rörelsen. Dessutom bör man ta i beaktande att i stort sett hela Europa låg i krig. Det stora kriget, vad som idag kallas första världskriget, hade försatt hela den europeiska kontinenten i brand och samhället i stort var mitt uppe i en total omvälvning.

Ärkebiskop Matthews Avgång

Ärkebiskop Matthew hade under fyra år och fyra månader vigt inte mindre än åtta biskopar, i stort sett alla av dem hade övergivit honom och den församling som bildats. När så Matthew själv hade övergivit församlingen och prästerna gjorde han det utan tanke på konsekvenserna. Det var upp till biskop Fredrick S Willoughby att försöka hålla ihop rörelsen tills dess att Wedgwood kunde ta över.

Wedgwoods Återkomst och Utredning

Wedgwood var för tillfället på väg tillbaks till England från Australien när han fick höra om krisen som drabbat rörelsen. Man hade i hans frånvaro valt honom till biskop men beroende på turbulensen ville han innan han accepterade att konsekreras till biskop säkerställa att allt gått korrekt till. Det fanns fortfarande frågetecken rörande Matthews agerande och biskop Willoughby tyngdes av illasinnade ryktesspridning. Efter att Wedgwood haft möjlighet att tala med de inblandade och också sett korrespondens mellan Willoughby och Matthew som föregick Willoughbys anslutning till rörelsen var Wedgwood övertygad om att Willoughby inte hade dolt något för Matthew och han förstod också att Willoughby ville dra sig tillbaks från rampljuset.

Wedgwoods Biskopsvigning och Reformarbete

Den 13 februari 1916 vigdes därför James Ingall Wedgwood till biskop av biskop Willoughby och axlade ansvaret för den Gammalkatolska rörelsen i Storbritannien. Det stod emellertid helt klart för Wedgwood att man inte kunde fortsätta i samma spår som man dittills hade gjort, man var tvungen att reformera rörelsen för att ha en möjlighet att överleva. Wedgwood hade tillgång till ett stort personligt nätverk både i och utanför Storbritannien och han var inte rädd för att använda detta för att få kyrkan att växa. Kyrkans namn ändrades till the Liberal Catholic Church (Old Catholic) och arbetet med att revidera liturgin påbörjades. Efter en tid togs tillägget (Old Catholic) bort.

Expansion och Samarbete med Leadbeater

Wedgwood hade kapaciteten att entusiasmera och inspirera och han verkade outtröttlig i sitt arbete för kyrkan. Genom sina resor spred han snabbt kyrkan till Australien och USA. Wedgwood kände den före detta anglikanske prästen och teosofen Charles Webster Leadbeater som bodde i Australien och han erbjöd sig oreserverat att delta i arbetet. Leadbeater vigdes till biskop den 22 juli 1916 och kort därefter påbörjades revisionen av de liturgiska böckerna. Många teosofer världen över intresserade sig för den framväxande kyrkan och med Leadbeaters uppmuntran anslöt de sig. På detta sätt spred sig kyrkan snabbt framförallt inom det Brittiska imperiet men snart också utanför.

Wedgwoods Sjukdom och Leadbeaters Ledarskap

Wedgwoods stora arbetsbörda och de många resorna började ta ut sin rätt och i början av 1923 var han tvungen att på grund av sjukdom lämna posten som presiderande biskop. Han drog sig tillbaka på ett gods i Nederländerna som en vän till honom hade ställt till hans förfogande, där fortsatte han sitt arbete med att leda bland annat prästutbildningen för kyrkan i de europeiska länderna. Den som övertog det övergripande ansvaret för kyrkan blev just C W Leadbeater.

Leadbeaters Inflytande och Kyrkans Utveckling

Biskop Leadbeater kom att leda Liberala Katolska Kyrkan som presiderande biskop fram till sin död i mars 1934. Han kom att på många sätt sätta sin prägel på den unga och relativt lilla kyrkobildningen. Under en lång tid uppfattade till och med många honom, och inte biskop Wedgwood, som kyrkans grundare och han blev den allt överskuggande auktoriteten inom kyrkan. Kyrkan fortsatte att sprida sig under hans ledarskap, men den teologiska och intellektuella utvecklingen stannade på många sätt av.

Teosofisk Prägel och Första Konflikten

Kombinationen av att många av kyrkans präster och medlemmar också var medlemmar i teosofiska samfundet och att kyrkan leddes av en presiderande biskop som var så tätt förknippad med teosofiska sällskapet fick många, både inom och utanför kyrkan, att betrakta the Liberal Catholic Church som en teosofisk kyrka. Denna utveckling kom att några år efter hans död resultera i den första stora konflikten inom den liberalkatolska rörelsen.

Konflikten i USA

Det var i USA som regionalbiskopen Charles Hampton tyckte att den teosofiska prägeln på kyrkan hade gått lite väl långt. Han påpekade att kyrkan hade bildats för att vara ett liberalt alternativ till de då konservativa kyrkorna inom både de katolska och protestantiska kyrkofamiljerna och att kyrkan aldrig var avsedd att bli en teosofisk kyrka. Resultatet av detta blev en personlig konflikt mellan honom och Frank Waters Pigott som 1934 hade efterträtt Leadbeater som presiderande biskop. Konflikten kom att mer handla om personliga motsättningar än om den egentliga sakfrågan och detta resulterade i att kyrkoprovinsen i USA under Hamptons ledning bröt sig ur. Denna gren av den liberalkatolska rörelsen är numera känd som Liberal Catholic Church International och har sin verksamhet främst i USA.

Efterkrigstiden och Intern Kris

Verksamheten inom Liberal Catholic Church fortskred emellertid sakta framåt. Kyrkans inre utveckling mer eller mindre stannade av under efterkrigstiden och de nya impulserna var ganska få. Även om samhället höll på att förändras och detta påverkade både de protestantiska kyrkorna och den Romersk-katolska kyrkan så gick det obemärkt förbi för liberalkatolikerna. Vad biskop Leadbeater skrev på 20-talet och dessförinnan förblev rättesnöret för kyrkans verksamhet. Detta resulterade så småningom i en intern kris som blev allt mer uppenbar och slutligen skulle det bli yttre faktorer som utlöste den.

Yttre Faktorer och Jämställdhetsfrågor

I många länder hade utvecklingen i samhället mot ökad jämställdhet och rättigheter för minoriteter resulterat i helt nya samhällsmönster. På andra ställen förblev samhället konservativt av kulturella skäl. De yttre faktorerna började att tränga sig på kyrkan. Vad som tidigare varit en självklarhet nämligen att kvinnor inte kunde bli präster började mer och mer att ifrågasättas. Men frågan om kvinnliga präster var bara en, om än kanske den mest tydliga, av flera frågor där kyrkans officiella inställning hade börjat uppfattas som omodern och problematisk. Kyrkans självbild som oerhört tolerant, inkluderande, liberal och modern började halta ordentligt med hur människor betraktade kyrkan utifrån.

Diskussioner i Sverige och Nederländerna

I länder som Sverige och Nederländerna, som tidigt började arbeta med frågor om jämställdhet och tolerans, började man diskutera situationen. I Sverige samarbetade kyrkan t.o.m. med den första kvinnliga prästen i Svenska Kyrkan under 60-talet. Snart började LKK i Sverige att påbörja arbetet för att så småningom även öppna möjligheten för kvinnor att bli präster i the Liberal Catholic Church. Framgången var i stort sett obefintlig. Samtidigt distanserade sig kyrkan i Sverige allt mer från teosofiska idéer från 70-talet och framåt. Intresset för en genuint katolsk men liberal kyrka odlades bland de nya medlemmar som anslöt sig under 1900-talets senare decennier. Frågan om kvinnliga präster kom att bli en symbolfråga för en ny liberalkatolsk andlighet som höll på att växa fram.

Motstånd och Auktoritär Ledning

Attityden från liberalkatolska biskopar i Afrika, Australien, USA och Sydeuropa förblev oförstående och argumenten emot kvinnliga präster blev allt mer absurda och känslomässiga. I kombination med denna utveckling blev kyrkans ledning mer och mer auktoritär och den öppna och toleranta attityden kvävdes.

Konflikten i Nederländerna

Den öppna konflikten var ett faktum när man tidigt 2003 i Nederländerna beslutade att viga några kvinnor till klerkens grad (det första förberedande steget för att kunna bli diakon). En hastigt inkallad biskopssynod samlades i England där den Nederländska kyrkoprovinsen skulle tvingas till underkastelse. Den presiderande biskopen Ian Hooker från Australien (den nionde presiderande biskopen i ordningen) försökte överta den direkta ledningen av den Nederländska kyrkoprovinsen och dess biskopar uteslöt ur den internationella biskopssynoden. Den Nederländska biskopssynoden med stöd av kyrkomedlemmarna förklarade sig oberoende. Händelserna i anslutning till detta fick en chockvåg att gå igenom de liberalkatolska provinserna i Nordeuropa. Missnöjet spred sig.

Spridning av Problemen

Problemen spred sig. Enskilda biskopar fick problem inom den internationella biskopssynoden och den presiderande biskopen försökte tvinga dem och deras prästerskap till lydnad. Regionalbiskopen för Belgien och Kanada, Maurice Warnon, tvingades lämna synoden och han, stödd av sina församlingar, anslöt sig till den oberoende synoden i Nederländerna.

Möte i Danmark

Den 2-3 juli 2003 möttes regionalbiskoparna Tom Degenaars (Nederländerna), Maurice Warnon (Belgien och Kanada) och Sten-Bertil Jakobson (Sverige) i Grindstedt, Danmark, för att diskutera den uppkomna situationen och lägga grunden till en eventuell ny Internationell Biskopssynod.

Årsmötet i Sverige

Vid Samfundet Liberala Katolska Kyrkan i Sveriges årsmöte 2003 rekommenderades att regionalbiskopen för Sverige skulle ansluta sig till den nya Internationella Biskopssynoden som var under bildande. Från den 1 november 2003 bestod den nya Internationella Biskopssynoden under ledning av den presiderande biskopen Tom Degenaars av 5 biskopar.

Splittringen och Nybildningen

Därefter anslöt sig sedan biskopar, präster, kyrkoprovinser och församlingar från framförallt Nordeuropa men också i Nordamerika till den nybildade synoden. Den totala splittringen av den liberalkatolska rörelsen var ett faktum. Symbolfrågan var kvinnliga präster. Den ena delen tillät kvinnor att bli präster, den andra gjorde det inte. Men i och med öppnandet för möjligheten för kvinnor att bli präster öppnades fönster och dörrar i den liberalkatolska rörelsen och ny frisk luft släpptes in. Paradoxalt nog har resultatet blivit en återgång till rörelsens ursprungliga öppna och toleranta attityd.

liberala katolska kyrkans historia i Sverige

Biskop Sigfrid Fjellander, Liberala Katolska Kyrkans första svenska biskop.

Kyrkans Ankomst till Sverige

Till Sverige kom kyrkan 1925 när den Holländske biskopen Adriaan Mazel kom på besök till Stockholm. Biskopen hade egentligen andra ärenden i Stockholm men han hade också för vana att varje morgon förrätta mässan något han också gjorde under sitt besök i Stockholm. Han dukade helt enkelt upp ett altare på en byrå på morgonen. Nyfikenheten hos hans värdar väcktes och snart var en liten grupp samlad varje morgon för att delta i gudstjänsten. Intresset hade väckts hos en av de som fått till vana att samlas för mässan på morgonen och till sin egen förvåning ställde Sigfrid Fjellander frågan till biskop Mazel om han kunde användas i kyrkans tjänst.

Prästseminarium och Första Församlingen

Biskop Mazel ordnade så att Sigfrid Fjellander och ytterligare en intresserad svensk, Sven Serrander, fick delta i ett litet prästseminarium som anordnades av biskop Wedgwood i Holland. Det var där de båda svenskarna blev prästvigda och kunde återvända till Stockholm för att bygga upp en församling. Den första offentliga gudstjänsten firades julnatten 1925 i Stockholm. Ytterligare fyra präster vigdes 1927 och verksamheten spred sig till bl.a. Göteborg där grunden för en församling lades.

Kyrkans Tillväxt i Sverige

Kyrkan växte sakta och små församlingar etablerades så småningom även i Norrköping, Uppsala, Västerås och Avesta. Verksamhet har även bedrivits på andra platser som exempelvis Lund, Laxå och Glimåkra. I början leddes den nordiska verksamheten av Biskop Wedgwood själv i hans egenskap av ”Bishop Commissary for Europe”. Så småningom kom verksamheten att ledas av i huvudsak Holländska biskopar tills dess att den förste nordiske biskopen (Otto Viking från Danmark) utnämndes och konsekrerades 1946.

Ledarskap och Utveckling

Sigfrid Fjellander konsekrerades som biskop 1957 och tjänstgjorde först som hjälpbiskop i den nordiska provinsen tills han efterträdde biskop Otto som regionalbiskop 1967 efter dennes död. Då biskop Sigfrid avled 1974 övertogs ledningen av kyrkan i de nordiska länderna av biskop Børge Søgaard från Danmark. I maj 1977 vigdes prästen Lennars Söderström från Norrköping till biskop av Liberala Katolska Kyrkans svenskfödde presiderande biskop Sten von Krusenstjerna på Stora Essingen i Stockholm och det var han som den 25 augusti 1981 blev ansvarig för den svenska kyrkoprovinsen då den blev självständig från de övriga nordiska länderna.

Nya Biskopar och Självständighet

Den 19 maj 1991 vigdes i Norrköping Sten-Bertil Jakobson till biskop tillsammans med Göran Bärlund, Finland. Biskop Lennart ledde kyrkan i Sverige fram till december 1995 när han efterträddes av sin hjälpbiskop Sten-Bertil Jakobson. Biskop Sten-Bertil har som regionalbiskop lett Liberala Katolska Kyrkan i Sverige sedan dess.

Konflikt och Förnyelse

År 2003 genomgick Liberala Katolska Kyrkan en svår period när den internationella konflikten mellan de som ville att the Liberal Catholic Church skulle tillåta kvinnor att bli präster och de som inte ville. Det kulminerade och resulterade i att Liberala Katolska Kyrkan i Sverige, av flera olika skäl, beslutade att under ledning av sin Regionalbiskop ansluta sig till den synod som tillät kvinnor att bli präster och som bildats under ledning av den Presiderande biskopen Tom Degenaars i Nederländerna. Detta beslut stöddes av en majoritet av ombuden vid samfundets årsmöte och samtliga församlingar och kyrkogrupper i Sverige förutom församlingen i Göteborg som lämnade Samfundet. Konflikten och många händelser i anslutning till denna var mycket plågsamma. Kyrkan har emellertid efter detta genomgått en inre förnyelse som är mycket positiv.

Nya Biskopar och Kvinnliga Präster

Den 16 maj 2005 fick Liberala Katolska Kyrkan i Sverige en hjälpbiskop när Evert Sundien (prästvigd 1967) vigdes till biskop. Och i augusti 2008 kunde LKK i Sverige glädjas åt att få sin första kvinnliga präst Carina Carlström. Alltsedan kyrkan kom till Sverige 1925 har ett fyrtiotal präster vigts inom Liberala Katolska Kyrkan i Sverige.