Vår inriktning eller framtoning av LKK i Sverige

Den Liberala Katolska Kyrkan anser sig vara en del av den kristna och katolska kyrkogemenskapen med en trosgrund, i sin djupaste mening, hämtad från den odelade Kyrkan. Den levande Kristus är en realitet, vår grundval och vår fasta hörnsten och Kyrkans uppgift är att främja Kristi verk i världen.

Hur skall vi då främja Kristi verk i världen och vilket är Kristi uppdrag till sin Kyrka idag? Vad skall en Kyrka, som på en gång är i världen men inte av världen, förkunna för en ny tids människor? Svaret kan bara ges av Kristus själv. Den Kristus som bor i oss - inte den Kristus som andra berättar för oss om. Talar vi för högt, då kan ingen höra Kristus. Lyssnar vi stilla inåt kan vi en gång nå den kunskap, som kan göra oss ödmjuka redskap i Kristi Kyrkas tjänst.

Det finns två särdrag som präglat vår kyrka under alla år. De är för det första kyrkans syn på människan som evighetsvarelse och för det andra friheten i att söka Sanningen. På dessa två särdrag vilar hela vår kyrkas existensberättigande och det är på dessa vår förkunnelse skall vila.

Människan som evighetsvarelse
Hörnstenen i vår kyrkas människosyn är hämtade ur Psaltaren 82:6 "Jag har väl sagt att I ären gudar, och allesammans den Högstes söner". Vi tror att Kristus menade, att varje människa har ett gudomligt arv, som är ett utflöde från Gud själv och att hon, om än på ett bristfälligt sätt, kämpar för att låta denna Guds avbild inom henne komma till uttryck. Hela livskampen är inget annat Šn en kamp mellan vår allt för jordiska människa och den gudomliga principen inom oss. Det gör att vi hyser den största vördnad för varje människa, även för den som inte förverkligar så mycket synbarligen av sin inneboende gudomsgnista. även inom den människa, som till synes glömt bort sitt gudomliga arv och vandrar på vilsna vägar gör sig Guds röst gällande och driver henne framåt.

En annan tanke som fått sin alldeles speciella poängtering i vår kyrka, är att Gud har en plan och livet en mening. Och den planen och den meningen gäller oss alla. Den tillhör de underbaraste tankegångarna i vårt Nya Testamente - Apokatastasis, läran om alltings återställande.
I Jesaja 46:23 kan vi läsa att Gud själv säger att "för mig skola alla knän böja sig och mig skola alla tungor giva sin ed." Detta gudomliga besked ges också av Paulus i Romarbrevet 14:11, där det står: "Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud" och i Filipperbrevet 2:9-11:" Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla namn, fšr att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära."

Varken Jesaja eller Paulus talar om att återställelsen till det gudomliga ursprunget, som slutmål skulle gälla för bara de just nu "levande" eller för dem som är "troende", utan att den gäller allt och alla, utan undantag. Detta kommer bl.a. till uttryck i vår kyrkas trosakt, som vi använder vid sidan av den för de kristna kyrkorna gemensamma, nämligen den Niceanska trosbekännelsen, i avsnittet: "Vi tror att alla Hans barn en gång skall nå Hans fotapall hur långt på vilsna vägar de än må vandra".

Den talar om att Gud har en plan för oss alla och att livet är så underbart inrättat, att när vi, som vi ständigt gör, vandrar bort från den väg som Šr kärlekens, rättfärdighetens och sanningens, så kommer livet obönhörligen med följderna. Vad en mŠnniska sår det skall hon också skörda - det är livets sätt att lära och korrigera oss. Sedan mänsklighetens begynnelse har det funnits en föreställning, som aldrig någonsin dött ut, att livet och utvecklingen inte bara begränsas till punkterna födelse och död, utan utvecklingen av vårt innersta, gudsjaget, har fortgått under årmillioner och kommer att fortsätta framåt i tiden. Enligt en undersökning av SCB 1988 trodde var sjätte svensk på reinkarnation. Vissa teologer anser att vid sekelskiftet så kommer var tredje svensk att omfatta någon form av västerländsk reinkarnationsuppfattning.

De traditionella kyrkorna betraktar reinkarnationtanken som oförenlig med kristendomen. Härvid är LKK ett undantag eftersom den erkänner reinkarnationstanken som en möjlig odödlighetsförklaring. Inte som en dogm, som alla måste acceptera, men som en tanke kyrkan aktualiserar eftersom den kan ge perspektiv på tillvaron och en förklaring till många av de frågor om livets mening, som dagens människor har anledning att ställa.
Flera kyrkofäder under århundraden bl.a. Origines, lärde att den mänskliga själen har en preexistens, att den alltid existerat, att den från evigheten har tagit steget in i tiden. En sådan föreställning inrymmer ju möjligheten av upprepade liv på jorden, men inrymmer också möjligheten till en postexistenciell utveckling i ickekroppsliga boningar i vandringen mot Guds fotapall.

Friheten i att söka Sanningen
LKK är väl den första kyrkan som verkligen vågat göra det experimentet, att inte kräva att kyrkans medlemmar måste instämma i olika lärosatser. Vi anser att varje människa, inte bara har rätt till, utan en skyldighet mot sig själv att söka komma till en egen och klar uppfattning om livets mysterium. Friheten i sanningssökandet är ett av vår kyrkas särdrag. Att vara liberalkatolik är inte alltid så lätt. Friheten att lära av livet och själv komma fram till en "bestående" tro är faktiskt inte den lättaste och bekvämaste vägen. Man måste våga stå för det man själv tror på, det man kommit fram till, även om man utsätts för kritik, och samtidigt alltid vara beredd att revidera sin tro allt efter som livet lär och nya infallsviklar på Sanningen uppenbaras.

Sanningen är inte en statisk doktrin, som skall antas av intellektet utan i stället en levande personlig upplevelse. Kristendomen överflödas av esoterisk fšrkunnelse. Till exempel är mycket av vad Jesus lärde ut praktiskt taget obegripligt eller intellektuellt oantagbart och kan endast fšrstås på ett djupare andligt plan. Liturgins Gudomliga Mysterier är "dolda" för det analytiska intellektet men uppenbarade för det andliga. Kristi Mystiska Kropp den Katolska Kyrkan, är en esoterisk, inre enhet av hans lärjungar, förenad inte genom ord och trosbekännelse utan genom det heliga, esoteriska mysteriet av Hans Närvaro. Men dessa djupare, andliga mysterier kan inte uttryckas i ord.

Mystiker har i alla tider funnit, eller snarare återupptagit dessa esoteriska sanningar, vilka förblir esoteriska, dolda, helt enkelt för att de är outsägliga, botom verbal kommunikation. De fšrsöker att uppdaga hemligheten i sina andliga upptäckter, men kommer alltid till den slutsatsen att det är omöjligt, därför att det inte går att uttrycka med ord. Därför måste de förbli dolda, kända endast av dem som i "resan inåt" upptäckt Sanningen.

Det är LKK:s uppgift att lära, inspirera och uppmuntra sina medlemmar att "resa inåt". Sanningen kan inte förkunnas med ord, böcker eller predikningar, de kan bara vara hjälpmedel. För Sanningen kan endast få liv i deras hjärtan, som är villiga att söka samt att i sig själva och i sina liv förverkliga det som är sant esoteriskt, i egentlig mening dolt. Därtill uppmuntrade av kyrkans kärleksfulla ledning och Sakramenten , inspirerade och stimulerade genom regelbundet deltagande i den Heliga Nattvarden.

Jag vill till sist avsluta med att citera en av vår kyrkas tidigare presiderande biskopar, biskop Hugh Stykes: "I vår kyrka har vi goda medlemmar för vilka den traditionelle, historiske Kristus är en levande realitet. Vi har också medlemmar för vilka allegori, myt och symbol utgör nyckeln till det verkliga. Några går helt in för den devotionella eller sakramentala aspekten av kyrkans liv och gudstjänst. Några betraktar sig som gnostiker, andra har ett helt och hållet intellektuellt sätt att nalkas det heliga. Alla dessa och många andra har sin rättmätiga plats i vår liberala och katolska kyrka. Och det krav, som är förbundet med den tolkningsfrihet, som vi med rätta värderar så högt, gäller vår inställning till dem av våra bröder och systrar, som nalkas verkligheten från ett annat håll än vi själva. Detta är inte lätt alla gånger, men det innebär en andlig träning, som är väl värd att göra och som bär rik frukt. Detta kan väl sammanfattas i den slogan som vår kyrka har myntat på sina brevmärken: Respekt och fšrståelse för andras religöšsa uppfattning."

+ Sten-Bertil